Frida Vibe

Detta inlägg skrev jag 28 juni 2015, dagen efter att jag sprungit en mil för första gången:

"Yes, går gjorde jag det och jag gjorde det tillsammans med min starka vän Lisa Anckarman. Vi klarade för första gången i våra liv att springa en hel mil, vi sprang loppet Nike Womens run. Varken jag och Lisa hade sprungit mer än 6km tidigare, hon hade lite skadat knä och jag var väl kanske inte helt frisk, så det kändes som vi båda låg på ganska samma nivå. Dessutom hade vi båda som mål att bara ta oss runt utan att gå men att tiden inte spelade så stor roll. 

När vi först samlades i Kungsträdgården kunde vi knappt tro våra ögon! Så många tjejer som skulle springa och som var samlade på samma plats. Man kunde riktigt känna stämningen av förväntan, uppladdning och nervositet, men kanske framförallt all pepp från alla oss som hade gett sig bara den på att klara av det här. För att öka vårat peppande till max så hjälpte arrangörerna till med en stor scen med hög peppande musik och en instruktör som höll uppvärmningsövningar, senare klev även Icona Pop på samma scen. Det fanns flera olika bås, där man kunde prova ut skor, få träningstips eller köpa kläder. Det fanns också ett tält där man kunde få massage, sitt hår fixat eller få Nike-tatueringar. Det bjöds även på drycker och frukt.

Från högtalarna dånades det "who run the world, girls" och någon som ropade "Vi ska klara det här" och anda peppande slagord. Vi alla ställde upp oss där vi skulle starta och jag var faktiskt lite nervös men kände samtidigt att, nej jag ska ta mig tusan klara av det här! Jag hade bestämt mig för att jag måste ta det lugnt i början och inte känna att jag måste tävla mot alla andra. Hellre ta det lugnt och se de första 10 minutrarna som uppvärmning och verkligen hålla en jämn hastighet som jag skulle klara hela milen ut. Det var exakt det jag gjorde. Det gick så lätt i början, man hade så mycket adrenalin och det var så mycket publik som bara skrek och hejade på en, men jag kände att jag måste hålla mig lugn. Första och andra kilometern gick så lätt, tredje och fjärde gick rätt så bra dom med. Längs med vägen fanns det vatten stationer och i tunnlar och på broar var det discostationer där en dj pumpade musik. Det blev i mitten av loppen ganska mycket backar som tog en hel del på krafterna men när jag sprang förbi 6km-strecket och satte personligt rekord så kände jag att jag skulle klara det!

När jag sprungit ca 8km dock så började jag känna av det i benen riktigt ordentligt och jag sprang verkligen de två sista kilometrarna bara på ren vilja! Direkt när jag kom fram i mål så var jag så glad att jag klarat det. Jag stannade upp dirket efter att jag kom i mål och det var som en blandning mellan min trötthet och att kroppen fick en chock av att jag plötsligt stannade efter att ha sprungit i över en timme. Jag fick svårt att andas och fick lägga mig ner för att inte svimma. Jag kom ganska snart tillbaka till det vanliga och insåg att jag faktiskt klarat det! Jag hade sprungit en hel mil och jag gjorde det på tiden 1 timme 12 minuter och 12 sekunder. Jag höll koll på klockan nästan hela loppen och hade en jämn hastighet på 7 minuter för varje kilometer. Så att kroppen skulle kunna anpassa sig och att jag där med skulle ha större chans att orka.

Efteråt kände jag mig så stolt och övervinnerlig - som att jag kunde klara allt! Det var en riktigt häftig känsla och jag känner mig riktigt sugen på att göra om detta igen.

Jag hade dock aldrig klarat det utan peppen jag fick från alla andra som sprang, musikstationerna eller utan allt härligt folk som stod som publik och peppade allt vad dom bara kunde. Men framförallt hade jag inte klarat det utan Lisa, gud vad vi peppade varandra! Vi high fiveade efter varje kilometer vi sprang och peppade varandra hela tiden att vi skulle klara det här, hur duktiga och starka vi var.

Jag har abolut varit med om riktig upplevelse, och som jag tidigare skrev, detta kommer jag absolut att göra om!"